I'm alive!!
-just sayin' :-)
Lidingöloppet 2012 är avklarat och genomfört. Eller kanske jag bättre skulle skriva genomlevt..?
Vi tar det från början...
Efter att ha varit på Lidingö och väntat å väntat å väntat i flera timmar så gick vi sen till startområdet.
Det var kallt ute och jag ville ha mina xtra jackor på mig in i det längsta.
När vi kollade på klockan, en sista gång innan start, så visade den att det var 9 minuter kvar och jag tänkte att nu måste jag ställa mig i startfållan med min startgrupp.
Frusen, men lugn, knallade jag i väg..
Väl framme såg jag mig omkring och tyckte nog att siffrorna runt mig var alltför höga, jämfört med vad som stod på min egen nummerlapp..?
Som tur var fann jag en funktionär som stod där och jag fick fråga henne.
Det visade sig då att det var min startgrupp som redan slussats fram till startlinjen och som bäst höll på att värma upp!!
*ok, här blir det lite brått*
Jag joggade iväg över gräset och sällade mig slutligen till rätt startgrupp. :-)
Jag hann med att ta några stapplande steg där i uppvärmingen innan startskottet brann av.
Då var det bara att hitta rätt fokus och tagga till inför uppgiften!
Det var en 'skön' stämning i klungan där jag sprang och ett slags lugn infann sig väldigt snart
-trots den lite stressiga starten.
Det var inte som något tidigare genomfört lopp vad gäller tempo och stress.
Det var ingen som hade bråttom utan det kändes som att alla sprang och 'höll igen' lite, sparade på krafterna och fokuserade.
Det skulle finnas gott om tid att göra av med krafter senare!
Jag hittade, efter några km, ett par som som sprang tillsammans. De höll ett, för mig, mycket passande tempo, så jag beslutade mig för att ta rygg på dem.
De sprang precis i överkant på det tempot jag hade föreställt mig att jag skulle hålla.
Det kändes ganska lätt faktiskt och passade mig super!
Det 'enda' jag behövde göra (förutom att se till att röra på benen då) var att fokusera på deras vader och fötter, 'bara' hänga med. De bestämde alla omspringningar och tempoväxlingar och jag bara följde..
Efter att vi hade sprungit 19 km kände jag hur det 'krampade till' på vänstra lårets baksida.
Jag tänkte inte så mycket mer på det men försökte att springa lite extra försiktigt efter det.
Vid 20 km, alltså bara en km senare, small det!
Mitt vänstra knä fullkomligt exploderade i smärta. En smärta som gjorde det helt omöjligt att springa vidare.
Varje gång jag satte ner vänster fot så strålade det ut smärta i hela benet och det höll på att vika sig under mig.
*AJ, AJ, AJ*
Jag stannade till och rådfrågade sjukvårdspersonalen och svaret blev; 'Bryt loppet!'
ALDRIG! tänkte jag. Jag VILL inte, jag KAN inte.
Det fanns bara en enda tanke:
JAG SKA I MÅL!!!
Gående, med mitt livs värsta hälta, haltade jag vidare.
En mil har aldrig känts så lång!
Efter en stund kom jag på ett sätt som gjorde att jag ibland kunde 'springa' några få, korta steg.
Jag 'sprang' på tvären och lät vänsterbenet släpa med.
(Föreställ er ett stelopererat knä alt.ett rakt träben som liksom drogs efter mig när resten av kroppen rörde sig framåt.)
Jag skulle beskriva stilen ungefär som en 'galloperande krabba'...
Nedför var det värst.
Råkade jag trampa ner vänsterbenet framför mig så kunda jag knappt stå upp.
*smärta*
I mål kom jag i alla fall till slut, utan att bryta loppet!
När jag tagit mig ut ur målfållan kom tårarna.
De rann och de rann...
Det var då inte lyckotårar utan tårar av en obeskrivlig och enorm besvikelse! :-(
Det kändes så tråkigt att jag inte fick genomföra loppet så som jag ville,
utan att min kropp (knät) skulle sätta stopp för mig. :-((
Jag kände mig ju så pigg och hade så mycket krafter kvar!!
*förbannat*
Jag tror nog faktiskt att jag hade klarat mig i mål på runt 3h (+/- någon minut).
Jag hoppas att detta inte var slutet för min löpning!!?!!
Jag hoppas att jag kan komma igen och får möjligheten att delta nästa år igen!!?!!
Några bilder från vår helg i Sthlm;
(OBS! Att bilderna och rättigheterna till dem ägs av mig.
De får således inte på något sätt användas utan lov från mig!)
